Just nu i dett ögonblick, för ungefär tio år sedan. Då hade jag hade dragit på mig min overall, min mössa och mina vantar så fort jag bara kunde och sprungit ut i snön. Jag och mina syskon hade gjort allt för att försöka få ihop en snögubbe med den snön som var. Det var nog det bästa som fanns när snön äntligen kom. När man fick gå ut och springa runt och leka med snön (eller ja, den lilla snö som var, haha).

Idag så är jag mest irriterad över att snön kommer. Jag vill inte att att det ska bli vinter än! Det är kallt ute, men endå håller sig inte snön kvar på marken, utan det bara till massa plask. Då tycker jag att det kan få vara!

Jag märker lätt vid ett sånt här tillfälle hur mycket man egentligen förändras.
På ett sätt så skulle jag vilja förbli barn. För det känns som att det inte fanns någonting som var jobbigt eller svårt. det känns som att man aldirg hade några problem.
Jag vill inte bli stor och vuxen. Fast det var det man längtade till mest när man var liten.

När blir man egentligen nöjd?